En milstolpe vid foten av ett berg

Visst är det skönt när det känns som man kommit någonstans? En liten bekräftelse på att det man gör faktiskt inte bara är slöseri med tid, är inte det vad alla strävar efter? Frågan är ju dock vad som är målet och vad som räknas som slöseri med tid. Det är sådana tankar som jag får när jag ser på filmer som Into The Wild. En collegestudent bestämmer sig för att strunta i allt och bara resa runt. Han tar jobb när han behöver det, men det är liksom inget mål i sig med det. Han är fri.

Jag drömmer också om frihet, men kanske inte på samma sätt. Skulle nog älska att göra som han, men jag är för feg. Precis som alltid så vill jag liksom ha en garanti på att jag klarar mig, vilket man inte får om man bara tar ströjobb. Jag tänker resa runt, men inte på hans sätt.

Allt snack får mina tankar att dra iväg till alla länder i tredje världen, där gemene man inte har lyxen att drömma sig bort till resor och liknande. Det är svårt för oss västländare att riktigt förstå, men de har det svårare. Lite läskigt att ingen av oss arbetar lika aktivt som vi borde för att alla ska få en viss levnadsstandard. är det bara människans medfödda girighet som står i vägen eller är det något annat?

Det här är inlägg nummer hundra, bitches. Jag är inte klar än.