Pepparkakssjäl

Vänner, släkt och läsare. Ni har alla en sak gemensamt. Ni är inte jag och har därför vissa svårigheter att förstå allt som kretsar, hoppar och rör sig i mitt huvuds innandöme. Jag är, precis som alla andra människor, både väldigt komplicerad och väldigt enkel. För vissa kan det handla om att göra lätta saker komplicerade genom att tänka på det för mycket, för andra kan det handla om att arbeta mot komplicerade drömmar men ändå inte önska sig mer arbetsbörda än vad som redan existerar. För mig är det dock något annat.

Jag har ett skapligt komplicerat liv med mycket problem under ytan. Lusten att rätta till allt finns dock inte där. Jag lämnar hellre det trasiga bakom mig. Sanningen är ju att jag är såpass enkelspårig att jag helt enkelt har förlorat förmågan att tycka synd om människor som gör samma misstag om och om igen. Är det så svårt att lära sig av misstag? Ni är som pepparkakor, ni krasar isär alldeles för lätt.

För ungefär en timme sedan så kom jag hem från Pernilla. Den här veckan har vi varit lite närmare varandra än vi brukar, och det är jag glad för. Anledningen att jag skriver det här är så att hon vet att jag uppskattar henne.